W E ♡ B O O K S

Jag ser hur hon faller utom synhåll för mig. Jag stoppar ner pistolen och fortsätter springa. Aldrig har jag träffat på någon som är så här snabb, förutom Melany. X kanske till och med är snabbare än henne. När jag svänger runt hörnet har hon redan kommit ungefär halvvägs in på nästa gata. Jag spärrar förvånat upp ögonen. Ingen hämtar sig så där snabbt efter ett skott i axeln och fortsätter dessutom att springa. Även fast det inte går lika fort som förut så halvt stapplade, halvt sprang hon faktiskt. Jag ruskar lite på huvudet och försöker fokusera mig på uppgiften. Men hur jag än försöker så kan jag inte bli av mig den konstiga känslan av att jag känner X. Jag letar efter någon bland mina minnen som stämmer bra in på henne. Jag tänker till och med tillbaka på folk jag har träffat på gatan. Men ingen är som hon. Jag tittar upp och ser med en viss irritation att luckan mellan oss har ökat. Jag försöker att inte tänka på något alls förutom mina jämna fotsteg mot marken. Luckan minskar igen. Snart är det bara några meter mellan oss. Hon når brons nedersta trappsteg och tar sig an trappstegen med vana rörelser. Såret på hennes axel lämnar efter sig ett tunt blodspår. Nu är jag också framme vi trappan och tar den två steg i taget. X når den platta delen på toppen av bron. Konstigt nog stannar hon där. Först tror jag att det är av blodförlust men sen ser jag att hon står lika rakryggad som en fura. Jag stannar där jag är, med bara några få trappsteg mellan oss. Sakta svänger hon runt. Där är hon, X.