W E ♡ B O O K S

Så fort vi fick reda på att utomjordingar var på väg mot jorden började spekulationerna hagla ner. De flesta handlade om aliens som kom svepande från skyn i tefat, med en touch av något i Star Wars-stilen. Antingen var rymdvarelserna vänligt sinnade, eller så var de det inte och i så fall besegrade vi dem, så som David dödar Goliat. Inte kunde vi veta att utomjordingar var så långt ifrån E.T. som man kan komma och att Stephen Hawkins tankar var så mycket närmare sanningen än Davids sötma efter segern:

 

 

— Stephen Hawking

 

Efter De andras första hälsning till jorden, den första vågen, finns bara mörker. Den andra hälsningen, eller vågen, är just det — en våg. En jättevåg. Den överlever bara de som har tur. Den tredje vågen överlever bara de som har otur. Efter den fjärde vågen har De andra sett till att vi inte kan lita på någon i det lilla utbudet som finns kvar.

     En av de som har haft tur, eller otur, är Cassie. På några månader har hennes vanliga tonårsliv; vänner, skola och familj, förvandlats till en vaken mardröm. Allt det som hon hade är dött, inklusive hon själv. Den gamla Cassie som våndas över att hon aldrig är mer än okej — okej på karate, ser okej ut, är okej i skolan, är borta. Kvar finns Cassie som innan hon somnar på marken i skogen grubblar över om hon är den sista människan på jorden. 

---

 FUNDERING

Den Femte Vågen öppnade jag första gången på ett flygplan som avgått från Marseille några minuter tidigare. Det dröjde inte lång tid förrän jag var tvungen att stänga den igen, och för säkerhetsskull stoppa ner den i väskan. Jag fick inte frestas. För fallet var inte att jag inte ville fortsätta läsa, det ville jag väldigt gärna. Spänningen var olidlig. Men bara de två första kapitlen hade gett mig en sådan undergångskänsla att det nog inte var någon bra idé att fortsätta läsa, eftersom att jag trotsallt befann mig 10 kilometer upp i luften. Författaren Rick Yancey har en otrolig förmåga att dra in läsaren i handlingen och det vill jag understryka.

     Men vem kan mostå när ett fat med nybakade bullar erbjuds mitt framför näsan på dig. I alla fall inte jag. Efter att ha kollat mig själv över axeln, drog jag sakta ner dragkedjan, stack in två fingrar och sedan snabbt ut med den lilla pocketboken. Efter det var jag fast.

     Hela idéen är väldigt smart. Först en välmåeende värld där tonåringar går till Starbucks och köper jordgubbsfrapinos, till en värld där allting handlar om att överleva ännu en dag. Att man känner igen sitt liv i den första världen gör det hela mer skrämmande. Jorden skulle när som helst kunna bli invaderad av utomjordningar? Javisst.