TITEL: Dödsritten
FÖRFATTARE: Maggie Stiefvater
SERIE: —
SUMMERING
En gång om året hålls tävlingarna. När den första besten stiger upp från havet går startskottet. Bara några överlever, de skickligaste.
Vattenhästarna liknar inte vanliga hästar. Det är bara till utseendet man kan se en viss likhet. Men vattenhästar är stora köttätande bestar som gärna tar chansen att dra ner människor i havet och äta dem tills det enda som finns kvar är en bit rödfärgat hav. Uppe på land är vattenhästarna hanterliga och de kan bli riktigt fina springare. Men när de kommer för nära havet så blir de rovdjur igen. Tävlingarna med vattenhästarna hålls varje år. Det gäller att man har full kontroll över sin häst för tävlingarna håller till precis vid vattenbrynet. Minsta lilla felsteg så är du död.
Sean Kendrick har ridit och vunnit tävlingarna fyra år i rad. Man säger att han har en fot på land och en fot i havet. Kate Connolly har bara ridit sin egna ponny under hela sitt liv och har aldrig ens suttit på en vattenhäst. Både vill de vinna mer än allt annat, frågan är bara: vem av dem vill det mest?
FUNDERING
Jag var fångad av den här boken enda från början. Från att jag öppnade den till att jag la ifrån mig den, utläst. Det är något väldigt fascinerande med hur författaren beskriver vattenhästarna. Jag har hört att vattenhästar är vanligt förekommande i böcker men jag har själv aldrig stött på dem. Så därför blev jag som paralyserad av dem, så himla häftiga tycker jag att dem är. Speciellt så som författaren beskriver dem, som sagt.
Dödsritten påminner lite om the Hunger Games. Där är det också en tävling, där man kämpar mot döden. Det känns som samma princip, fast de är samtidigt väldigt olika eftersom att The Hunger Games egentligen handlar om den strikta regimen och en revolution, medan allt i Dödsritten kretsar kring vattenhästar och tävlingarna med dem.
Dödsritten är nog den mest levande bok som jag någonsin har läst. Stiefvaters paradgren är miljöbeskrivningar utan tvekan. Man kan riktigt känna vinden i ansiktet och saltlukten i näsan. Miljöbeskrivningarna är helt fantastiska, fascinerande story, fantastiskt slut. Det är receptet för en perfekt bok. Den fick mig till och med att gråta även fast den inte var sorglig. Så bra var den!
Bokrecension,
Dödsritten,
Maggie Stiefvater,
Kommentera